När ingen ser
Att ha ont alltid utan att det direkt syns på utsidan, utan någon form av diagnos eller ens närhet till att hitta vad som är felet. Så ser livet ut för mig. Jag har konstant ont och haft det 1/3 av mitt liv. Det började smått med ömma/brinnande ben från knäna och ner. Man tog blodprover, magnetröntgen och massvis med olika smärtstillande och antibiotika för man trodde det var kronisk benhinneinflammation. Men utan resultat man hittade inget fel och pillerna hjälpte inte.
Sen började det krypa uppåt mot höfterna vilket gör mig ofta stel i höfterna,svårt att sitta ner länge för det gör ont och svårt att ta mig upp. Stel som en 90-åring ungefär.
Nåt år senare börjar det göra ont från axlarna och ut i fingrarna. Fingrarna svullnade, det gjorde ont att öppna och stänga händerna. Allt blir tungt och jag orkar inte hålla något i armarna en längre stund. Jag går till läkaren igen denna gång en annan vårdcentral. Vi misstänker kanske någon form av reumatism. Fler blodprov och läkaren klämde och kände. Enda svaret jag fick var att där va ingen reumatism men en släng av överrörlighet.
Förra våren gick jag ännu en gång till läkare för jag tycker att om man inte ens fyllt 30 borde man inte ha ont på detta visset utan att något är fel. Efter fler blodprov igen, en höftröntgen för och kolla slitskador, en sjukgymnast som säger att jag inte alls är överörlig så slutade domen med att jag har svaga muskler och måste träna minst 6månader innan man kan gå vidare och till exempel testa för fibromyalgi.
Nu är jag inne i vad många kallar ett skov igen. Vilket innebär att jag knappt kommer ur sängen på morgonen, ingen ork i kroppen, allt gör tio gånger mer ont än i vanliga fall.
Ont har jag alltid i höfterna och ner men den smärtan har jag lärt mig att leva med. Men i ett så kallat skov har jag extremt ont och det sätter sig även i armarna. Svårt att förklara exakt men tänk dig någon kört in en kniv i höfterna som man hela tiden snurrar på samtidigt som benen känns som dom brinner. Armarna är samma dom brinner, händer och tår somnar/domnar. Och kroppen vill inte riktigt lyda.
Sen är ju tanten envis som synden och går endå och jobbar och gör endå sysslor hemma trots ja kanske borde vila. Men när jag håller igång känns det mindre men kommer tyvärr som ett slag i ansiktet när man väl sätter sig ner på kvällen. Gått hem lite tidigare i princip varje dag denna veckan. Idag fick ja inse mig besegrad och gå hem redan vid elva när jag knappt klarade av byta om på jobbet.
Så nu har jag lovat både mig själv och Jocke att jag ska bädda ner mig i sängen och helt enkelt ligga där i princip resten av dagen trots kli i fingrarna och dåligt samvete.
Fick även en fråga igår jag inte funderat över och det var om man tagit ett borrelia test på alla dom blodprover som tagits. Det visade sig idag att det har man inte. Så nu ska läkaren ringa på tisdag och jag ska fan tjata mig till de så vi kan utesluta det också.
Det finns massor som påverkar hur ont jag har. För mycket arbete i till exempel trädgården där man ofta ligger på knä, mycket trappor osv. En av dom viktigaste faktorerna är sömnen. Desto sämre ja sover desto mer ont får jag i slutändan. Nackdelen just nu är att jag sover dåligt för jag drömmer och nu sover jag ännu sämre för jag har ont. En ond cirkel helt enkelt.
Men nu hoppas jag det är så "enkelt" som borrelia för det går att göra något åt. För dehär önskar jag ingen.
Blev ett fantastiskt långt inlägg och lite gnälligt men ibland får man det också. Allt kan inte vara tipp topp jämt. Nu tackar ja gudarna Netflix finns så jag kan ligga under täcket med värmefilten igång och titta serie för att få tiden att gå lite för det är förbennat tråkigt att bara ligga och rastlösheten knakar på dörren ihopa med samvetet
Men åter till det trevliga! Hoppas ni får en fantastiskt fin helg där ute för det ska ta mig fan jag har trots ont för jag är faktiskt ledig
Läst om Crps? Har ingen erfarenhet själv, bara en ytterst ytlig bekant som har det. Tänkte på den brännande smärtan...